Resan till det franska snöparadiset

24 timmar i bil var absolut värt det. Det franska Val Thorens är absolut underbara.

Vi lämnade Åsa vid 10.00 fredag morgon. Fem personer inpackade i en liten men snygg BMW. Med sin breda front, vita skinklädsel och högteknologiska musikspelare fans det dock inte mycket plats kvar att sitta på. Speciellt efter att tre män på minst 1.80 meter hade tagit sig in. Det kanske inte var så farligt men efter 24 timmar blir man lite trött i vilken bil som helst.

Jag var faktiskt otroligt imponerad av allt som ändå fick plats. Det märks att filmen Wendt inte var helt oerfarna när det gällde bil semester. De märktes på flera av deras rutiner. Inte mer än två timmar körde vare person. Kände mig ganska onyttig när jag var gång vi stannade för att byta bara satte mig på en ny passagerare plats. Mest imponerad var jag nog ändå av Oscars körning. Efter 21 timmars körning fick var det hans tur igen. Klockan var sju på morgonen och vi passerade genom en lite slingrig fransk bergsbygd.

Vad som följde var 3 timmar av snö och serpentin vägar längst spetsiga berg och djupa dalar. Alla var trötta efter en natt utan mycket sömn (jag sov absolut mest, och jag som inte kunde köra) men Oscar klarade de med skicklighet och respekt för vägar och snö. Något som ingen annan bil vi mötte gjorde, ingen med fransk registreringsskylt i alla fall. När gpsn visade att det skulle vara 31 min kvar körde vi förbi första av dalarna, Meribel. . Vi skulle ta oss till den övre delen av Meribel som hette Meribel Mottare. Vi hade slingrat oss upp genom byn och nått hotellet medan morgonsolen fortfarande sken starkt och klart.

Vädret gör backen

Vi hade tur med vädret. Första dagen.. Aldrig har det varit så tråkig väder i de tre dalarna enligt familjen Wendt. Totalt två dagar fick vi sol. Jag hade inte tänkt att det skulle vara ett så stort problem, och det kanske det inte var heller men det gjorde mig otroligt nervös och osäker i backen. Utan sol, tungt snöfall och med glasögon med många små repor jag fått låna av Oscar så blev sikten otroligt dålig.

Jag hade fått lärt mig att jag kunde ta mig ner för varje backe eftersom jag kunde svänga och bromsa. Om jag då skulle känna mig osäker kunde jag bara bromsa in. Jag visste hur man gjorde det och jag visste att det Oscar sa var sant. Med detta väder kände jag mig dock osäker hela tiden. Vilket gjorde att det inte kändes som jag åkte skidor utan att jag bromsade skidor. När det var som svårast kunde jag skugga Oscar med stora svängar. Det var skönt att ha honom där men jag ville inte vara en börda. Både Oscar och Filip har åkt skidor sedan barnsben. Jacob, deras pappa har åkt sedan tonåren. De tre killarna åkte bra och det var roligt att se dem åka i den djupt snöiga offpisten. Tidsvis var sikten bättre, det blev en otrolig skillnad och då vågade även jag följa efter.

Jag älskar utmaningen i backen. När jag ser vill säga. Visst ramlade jag en del, mycket mer när solen tittade fram och jag vågade åka på min yttersta gräns. Men då snön hela tiden föll var det alltid mjukt även om man landade med huvudet före. Vilket ofta hände. Och framför allt visste jag vart jag landade. Det var nog ovetskapen som gjorde mig osäker. Ramla visste jag ju att jag skulle göra.

Alperna var lite skillnad från svenska eller norska fjällen. Liftarna tog minst 15 minuter att åka och helst åkte vi flera liftar upp innan vi var på toppen av berget. Vägen ner var röda härliga branta backar. Jag och Inger-Marie höll oss mest mitt i dessa backar medan killarna kunde åka vid sidan av eller ta en svart parallelbsckr.

Så fort solen var framme stack jag dock med killarna, tog kanske lite längre tid för mig att ta mig ner men jag gjorde de.

Tolv timmar sov vi ringt innan klockan ringde igen

Det kändes roligt att stå på skidor igen. Speciellt nu när jag köpt egna fina pjäxor. Ville inte ha en skidresan som i jul när jag hälsade på min syster i Geilo. Självklart var resan till henne helt otroligt rolig men just skidåkningen var lite så där. Jag hade fått tag i pjäxor som inte sagt alls bra och jag kände inte att jag kunde njuta av backarna. Jag var mest frustrerad. Jag ville inte lägga varken tid eller pengar på en till resa som troligen skulle förstöras pga frustration och smärtor i fötter och ben. Nu var det ju faktiskt en skidsemester vi skulle på.

Upp tidigt på morgonen för att komma ut i backen för att spendera hela dagen i det snöiga vinterparadiset. Vi hade det största liftsystemet i värden att utforska. Otroligt häftigt. Det var inte många backar som vi körde mer en än gång. De tre dalarna Val Thorans, Meribel och Chersevel tog ganska precis en vecka att ta sig igenom.

Vi startade samma morgon vi kom fram. Klockan elva stod vi i skidkläder redo att ta första liften. Rummet hade vi inte fått än så vi fick byta om i bilen utanför hotellet. Detta var standard för familjen Wendt. Efter en dag och en natt i bil var det ändå en självklarhet att man inte skulle gå miste om en solig dag i backen. Jag var säker på att jag inte skulle klara av det. Har oroligt svårt att klara av dålig sömn och matvanor. Men jag kämpade på och klarande mig genom dagen och backarna med ett rus som jag senare förstod måste bero någon slags överlevnadsinstinkt eftersom jag direkt efter middagen på hotellrummet somnade bums. Tolv timmar sov vi tungt och drömlöst innan klockan ringde igen. Den var åtta på morgonen och vi skulle ut igen. Men vilken träningsvärk, kunde inte lyfta huvudet när jag vaknade. Nacke och hals var helt ömma. Armar, ben, lår, mage, rygg, alla muskler i kroppen värkte av gårdagens ovana träning.

Jag och mitt Nätverk

Det föregående året har varit otroligt händelserikt. Jag har aldrig utmanat mig själv på något liknande sätt. Började året i Bangkok Thailand. På en plats och i en situation som för mig kändes säker. På resande fot tillsammans med min familj. Man pratar mycket nu om att alla människor är flera personer i sig själv. Vid tolvslaget i ljusskenet av fyrverkerierna var jag två personer som jag trivs bäst i, känner mig mest bekväm i. A traveler and the oldest sister/daughter. Det är två personer som jag håller varmt om hjärtat och som jag hoppas på att jag alltid kommer att vara. Vid min hemkomst från Asien efter sex månaders resande visste jag att jag skulle bli kvar i Sverige ett tag. Mina två starkaste roller skulle bli lite svagare då resten av min familj skulle fortsätta resa och jag skulle stanna kvar hemma. Men under våren upptäckte jag två roller som jag kom att trivas otroligt mycket i. Ena rollen var som partner i ett kärleksfullt, utmanade och otroligt givande förhållande med Mr O Wendt. Genom den andra rollen har jag blivit del i ett team som lyfter, utmanar och stärker mig på ett sätt som jag aldrig trodde jag skulle hitta. Ett arbetsätt som jag inte visste fanns och som jag är otroligt tacksam för att jag har hittat.

Networkmarketing är mycket belönade sätt att arbeta på om man kan hitta ett företag med en stark ledning som har kapacitet och erfarenhet att utbilda och vägleda. Jag har hittat det företaget där jag vet att jag kan ta mig till toppen, där jag kan utvecklas och utmanas till större saker. En känd nätverkare Jim Rohn sa en gång att med rätt vägledning och rätt inställning kan man komma precis dit man vill.

Jag har hittat det företag som kommer att mig till toppen. Med ledning från den briljanta affärskvinna och produktutvecklaren Jeanette Brooks har företaget gjort förbluffande framgång i kanske den största lågkonjukturen vi har hittils sett.

Genom MXI Corp har jag fått möjligheten att arbeta med ett fantastiskt team som förespråkar en fantastisk produkt. Xocai hälsochoklad har jag inga som helst tvivel på. Jag har läst rapporter, undersökningar och diskuterat med läkare och kostvetare. Jag har sett effekter på både mig och min omgivning som jag faktiskt helt ärligt kan säga att jag inte vågade tro skulle ske när jag första gången fick höra om det.

Genom denna blog kommer jag inte diskutera eller försöka sälja produkten i sig för det finns mycket bättre information på andra stället, utan jag kommer vilja ta upp striden och networkmarketings utveckling, fördelar och funktion. Jag kommer försöka diskutera och lösa fördomar om ett ständigt växande sätt att arbeta på så att så många som möjligt får en ärlig chans att kunna förändra sin egen situation. Vare sig man skulle välja att arbeta med choklad eller med burkar så vill jag att man ska kunna få en chans att se en möjlighet med detta relativt nya och ständigt växande arbetssätt.

Jag trivs och är stolt över hur jag har vuxit och utvecklats i min roll som nätverkare. Jag har en vision om att ta mig till toppen med ett team av människor som är lika målmedvetan som mig. Det är därför jag vill skapa ett forum för människor att lära sig och upptäcka var MLM innebär och hitta vägar och sätt att ta sig vidare i sin egen utveckling.

 http://jagochmittnatverk.blogspot.se/

Underbar läsning

"Still the next morning dawned bright and fair again. There was an autumn-like mist white upon the ground and the air was chill, but soon the sun rose red in the East and the mists vanished, while the shadows were still long they were of again. "

Jag hittar de mest vackra kombinationen av ord jag läst på något språk i denna underbara bok. Helt stum blir jag.

Snö i backen

Jag trodde allt jag var bättre på skidor. Jag brukade i alla fall inte vara så osäker. Det brukade kännas skönt att åka. Jag vet ju att första dagen så ska man vara lite ringrostig men jag tyckte det låg något mer till de.

Innan jag reste tänkte jag att det var guld att ha några dagar i backen innan Oscar kom upp. Han har åkt skidor sedan han var ett litet trollunge till barn. Så han kan åka vill säga. Jag har endast åkt två gånger och jag var inte världsbäst då heller men ja hade i alla fall lite kondition. Lite styrka i benen. Lite mod.

Ute i backan igår var det tung snö som låg som en dimma över hela berget. Det kunde varit värre men på min första dag hade jag nog behövt lite bättre väder för att stärka mitt mod. Det gick men det var lite knackligt och stelt. Började med att jag inte fick på mig skidorna. Herre Gud vilken fustration. Där jag stod sparkande och svärande i snön skänkte jag en butter tanke till mitt nöje över att få åka några dagar själv. Gud så bra att få bli bekväm på skidorna innan jag åker med proffset till pojkvän, behöver inte skämma ut mig så mycket. Vilken idiotisk sak att tycka. Hade de inte varit mycket bättre om han kunde varit här och visat mig hur man gjorde. Vi är ett allt för stolt folk vi människor. Hellre stå och kämpa i 11 minuter med skidor som faktiskt hade en logisk spärr som man behövde ta av innan man kunde sätta på pjäxerna. Underbart att hitta den. Bara för att inse att jag måste ta av skidorna igen för att gå upp för en liten backe. Ja ja. Väl uppe för den så skulle det riktiga äventyret börja. Liften. Eller kanske vila sig lite först? Jo de e nog bra. Vilken pärs. Och klockan är bara 10.30. De här kommer bli en intressant dag. Liften gick bra. Lite pirrig allt. Kommer upp till en fin stor tavla med en karta på. Få se... Vart är jag? Aha! Okej, alternativen är tre röda backar eller en blå. Ja men vi börjar väll med den blå. Alltid när jag är lite nervös inför en sak som jag ska utföra så pratar jag lite förstött med mig själv. Funkar alltid. Ner för backen tog jag mig. Och nästa igen och nästa igen. Gick relativt smärtfritt och det var vackert med de stora snöflingarna men jag kunde inte låta bli att sakna Oscar. Hur kommer det sig att allt blir så mycket roligare med honom. Hade känns mycket mer säkert också. Vågade inte satsa fullt ut av rädsla att ramla. Inte för att jag är rädd för själva ramlingen men om jag skulle gjort det och inte kommit upp igen kunde de dröja er tag innan någon kanske hittade mig. Inte smockat i backen precis så här dagen före julafton och med snön som föll så vackert.

Nu sitter jag framför brasan på Dr Holms med te och pepparkaka som min kära syster. Hon började sju i morse och jag följde med upp för att göra henne sällskap. Det är ju julafton trots allt. Halv 10 öppnar liftarna så då ska jag pröva backarna igen. Ska allt gå bättre idag. Lite mod är nog det som behövs bara.

Dan före dagen

Ligger här och försöker sova. Kan inte fatta att de är lika dant varje år. Om 45 min slår klockan 12. Eller ja den slår ju inte eftersom vi lever i ett modernt samhälle, men det kommer fortfarande bli Julafton. Det känns som julen blir allt mindre traditionell. Min jul i alla fall. Vi hade sånna fasta traditioner på julen under hela min uppväxt.

Hela december var som en gammal bok man läst alltför många gånger. Man visste precis hur det skulle gå. Men just denna bok var min favorit. Det var alltid lika mycket som skulle göras och alltid gjorde vi de i sista minuten. Fast på varje minut under varje år. Det skulle göras julgodis, pepparkakor, lussekatter, städa och pynts. Som i de flesta familjer skulle jag tro. Pappa gjorde skinkan, vi hämtade och klädde granen. Mamma slog in klappar och gjorde tomteland långt in på natten. Vi barn gjorde vad vi gjorde vad vi kunde och njöt av varje minut. Varje sak hade sin tradition som vi format. Morgonen studsade vi upp. Sprang från sockan på sängkanten till mamma och syskon för att visa klappen (oftast nått fint pennset eller nått annat användbart kanske en ficklampa). Vidare till den ena vackert smyckade granen till den andra ( däremellan hoppade lite på far och mot. Vi fick en bok under en gran och en fin tomte under den andra. Så har de varit i alla år. När klapparna var öppnade kunde ju inte far och mor ligga och slöa längre. Sova får man göra när man är död. Som om inte julförberedelserna redan tagit kål på din. Men de ser inte små barn med ögon av och mun fyllda med glitter och skratt. Inte stora barn för den delen heller. Julen har alltid varit den samma. Traditioner har vi haft. Vi har alltid vetat hur julen skulle gå.

Men boken har liksom ganska abrupt tagit en annan väg de senaste två åren. Men jag tror de känns okej. Familjen, syskon och föräldrar har vi alltid varit, och det kommer vi alltid att ha. Våra traditioner och rutiner ligger så djupt inom mig att de aldrig kommer försvinna. Jag vet att de båda byggstenarna till en jul alltid kommer att finnas där. Och jag kan ta fram dom när jag vill. I framtiden vet jag att jag kommer kunna använda alla små knasiga traditioner och rutiner till en jul då jag får laga knäck och duka julbord till mamma pappa, syskon, barn och syskonbarn. Det kommer bli magiskt. Julbord och traditioner med inslag från en annan serie av böcker hoppas jag också. Traditioner som till exempel grädde på julskinkan.

Även om jag ser fram emot att få uppleva vår traditionella jul igen, för de vet jag att jag kommet få, så kan jag inte låta bli att stormnjuta av de vi har nu. Min mamma pappa och bror är på väg till Laos, är det inte hur häftigt som helst? Det är en resa som de aldrig kommer glömma. Ett äventyr som för alltid kommer stå ut bland julböckerna. Jag är på ett litet äventyr jag själv. En jul i de norska bergen. Hur låter inte de? Snö, juleljus, slädar, skidor och öppen eld. Men bäst av allt, jag får fira den tillsammans med min syster.

Nu är det julafton om exakt 12 min. Helst vill jag somna innan dess. Tänk att det är lika spännande varje år, vart jag än är. Mitt alarm är ställt på 05.20. Ela ska upp och jobba i morgon bitti. Sju börjat hon men jag hade tänkt vi skulle ha julete och två julklappar under den lilla lilla julgran min syster har hittat (en i plast som man stoppar in i datorn för att gå ström till ljus, det är moderna tider vi lever i). Två små runda och två hårda fyrkantiga ska lugga där och vänta på oss. Gud så mysigt. En minut kvar..