Jag hade fått lärt mig att jag kunde ta mig ner för varje backe eftersom jag kunde svänga och bromsa. Om jag då skulle känna mig osäker kunde jag bara bromsa in. Jag visste hur man gjorde det och jag visste att det Oscar sa var sant. Med detta väder kände jag mig dock osäker hela tiden. Vilket gjorde att det inte kändes som jag åkte skidor utan att jag bromsade skidor. När det var som svårast kunde jag skugga Oscar med stora svängar. Det var skönt att ha honom där men jag ville inte vara en börda. Både Oscar och Filip har åkt skidor sedan barnsben. Jacob, deras pappa har åkt sedan tonåren. De tre killarna åkte bra och det var roligt att se dem åka i den djupt snöiga offpisten. Tidsvis var sikten bättre, det blev en otrolig skillnad och då vågade även jag följa efter.
Jag älskar utmaningen i backen. När jag ser vill säga. Visst ramlade jag en del, mycket mer när solen tittade fram och jag vågade åka på min yttersta gräns. Men då snön hela tiden föll var det alltid mjukt även om man landade med huvudet före. Vilket ofta hände. Och framför allt visste jag vart jag landade. Det var nog ovetskapen som gjorde mig osäker. Ramla visste jag ju att jag skulle göra.
Alperna var lite skillnad från svenska eller norska fjällen. Liftarna tog minst 15 minuter att åka och helst åkte vi flera liftar upp innan vi var på toppen av berget. Vägen ner var röda härliga branta backar. Jag och Inger-Marie höll oss mest mitt i dessa backar medan killarna kunde åka vid sidan av eller ta en svart parallelbsckr.
Så fort solen var framme stack jag dock med killarna, tog kanske lite längre tid för mig att ta mig ner men jag gjorde de.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar