En doft av Ananas: Bamboo Bay

Gårdagen, tisdag, spenderade vi på södra delan av Lanta. Vi lämnade vår lägenhet runt halv nio med tanke att vi skulle äta frukost någon stans på vägen. Vi hittade "Sunset bar" en liten restaurang som låg precis ovanför en avsats ner mot havet. Underbar utsikt. Där tog jag en fried rice medan pappa, Daniela och Oscar tog kaffe och rostat bröd med stekt ägg. Lite dyrt för att vara Thai blev det men utsikten var väl värt det.

Vägen blev smal, kurvig och brant. Vi närmade oss den mer obebodda delen av Lanta. Mitt i en av de längst backarna slutat min moppe att dra. Den bara puttrade medan jag sakta åkte bakåt. Fick bromsa och stå där i ex antal minuter. Så gick den igång igen och jag klarade mig riktigt bra. Ända till toppen. Sen la den av igen... Bensinstopp fick vi konstatera, trots att mätaren stod på full. Pappa och Daniela fick åka för att hämta bensin medan jag och Oscar stod kvar i den olidliga värmen. Ingen skugga och inte ett moln på långa vägar. Som tur var dröjde det inte länge innan vi kunde höra pappas brummande moped igen.

Planen var egentligen att vi skulle släppa av pappa vid en av de sista stränderna, Bamboo bay, och vi skulle fortsätta till den sydligaste punkten där nationalparken låg. Men vi var så trötta och varma och med den svalkande stranden inom synhåll bestämde vi oss för att ta oss ner dit först och vila upp oss lite. På denna bortglömda lilla strand ligger endast två hotell och en liten bar som nu också hade blivit en restaurang. Mamma och pappa hat varit här mycket och och har lärt känna ägaren till restaurangen, en mycket trevlig men blyg man. Vi satte oss först i skuggan av hans strå tak och beställa alla varsin shake, mango och lemonad. Det var en fin dag med en härlig vind som fläktade skönt.

Vi åt lunch, badade, läste och njöt i allmänhet av att få vara i detta paradis.

Pappa gav sig av för att möta Ossian när eftersom han slutade skolan. Vi var kvar i nån timme till, spelade "Kasta gris", läste ännu lite till och själv somnade jag en stund på kuddarna i skydd av den svalkande skuggan.

När Oscar och Daniela tröttnat på att se mig sova tog vi och samlade ihop vårt saker och gav oss av på mopederna mellan palmerna. Vi tog oss ner till national parken men det var så varmt och när vi förstod att det skulle kosta 300 bath per person att gå in ( ca 80 kr) kände vi att det inte var värt det. Vi började den slingriga vägen hemåt. Efter halva resan stannade vi vid ett hotell, köpte glass och bananshake, som är Oscars favorit nu, och tog ett dopp i den kalla men otroligt vackra poolen.

Väl hemma igen satte vi oss och pratade med Yo och Anon. Vi fick se deras nya hem som de håller på att bygga. Häftigt att få gå in och se hur arbetarna jobbade.