Resan till det franska snöparadiset

24 timmar i bil var absolut värt det. Det franska Val Thorens är absolut underbara.

Vi lämnade Åsa vid 10.00 fredag morgon. Fem personer inpackade i en liten men snygg BMW. Med sin breda front, vita skinklädsel och högteknologiska musikspelare fans det dock inte mycket plats kvar att sitta på. Speciellt efter att tre män på minst 1.80 meter hade tagit sig in. Det kanske inte var så farligt men efter 24 timmar blir man lite trött i vilken bil som helst.

Jag var faktiskt otroligt imponerad av allt som ändå fick plats. Det märks att filmen Wendt inte var helt oerfarna när det gällde bil semester. De märktes på flera av deras rutiner. Inte mer än två timmar körde vare person. Kände mig ganska onyttig när jag var gång vi stannade för att byta bara satte mig på en ny passagerare plats. Mest imponerad var jag nog ändå av Oscars körning. Efter 21 timmars körning fick var det hans tur igen. Klockan var sju på morgonen och vi passerade genom en lite slingrig fransk bergsbygd.

Vad som följde var 3 timmar av snö och serpentin vägar längst spetsiga berg och djupa dalar. Alla var trötta efter en natt utan mycket sömn (jag sov absolut mest, och jag som inte kunde köra) men Oscar klarade de med skicklighet och respekt för vägar och snö. Något som ingen annan bil vi mötte gjorde, ingen med fransk registreringsskylt i alla fall. När gpsn visade att det skulle vara 31 min kvar körde vi förbi första av dalarna, Meribel. . Vi skulle ta oss till den övre delen av Meribel som hette Meribel Mottare. Vi hade slingrat oss upp genom byn och nått hotellet medan morgonsolen fortfarande sken starkt och klart.

Vädret gör backen

Vi hade tur med vädret. Första dagen.. Aldrig har det varit så tråkig väder i de tre dalarna enligt familjen Wendt. Totalt två dagar fick vi sol. Jag hade inte tänkt att det skulle vara ett så stort problem, och det kanske det inte var heller men det gjorde mig otroligt nervös och osäker i backen. Utan sol, tungt snöfall och med glasögon med många små repor jag fått låna av Oscar så blev sikten otroligt dålig.

Jag hade fått lärt mig att jag kunde ta mig ner för varje backe eftersom jag kunde svänga och bromsa. Om jag då skulle känna mig osäker kunde jag bara bromsa in. Jag visste hur man gjorde det och jag visste att det Oscar sa var sant. Med detta väder kände jag mig dock osäker hela tiden. Vilket gjorde att det inte kändes som jag åkte skidor utan att jag bromsade skidor. När det var som svårast kunde jag skugga Oscar med stora svängar. Det var skönt att ha honom där men jag ville inte vara en börda. Både Oscar och Filip har åkt skidor sedan barnsben. Jacob, deras pappa har åkt sedan tonåren. De tre killarna åkte bra och det var roligt att se dem åka i den djupt snöiga offpisten. Tidsvis var sikten bättre, det blev en otrolig skillnad och då vågade även jag följa efter.

Jag älskar utmaningen i backen. När jag ser vill säga. Visst ramlade jag en del, mycket mer när solen tittade fram och jag vågade åka på min yttersta gräns. Men då snön hela tiden föll var det alltid mjukt även om man landade med huvudet före. Vilket ofta hände. Och framför allt visste jag vart jag landade. Det var nog ovetskapen som gjorde mig osäker. Ramla visste jag ju att jag skulle göra.

Alperna var lite skillnad från svenska eller norska fjällen. Liftarna tog minst 15 minuter att åka och helst åkte vi flera liftar upp innan vi var på toppen av berget. Vägen ner var röda härliga branta backar. Jag och Inger-Marie höll oss mest mitt i dessa backar medan killarna kunde åka vid sidan av eller ta en svart parallelbsckr.

Så fort solen var framme stack jag dock med killarna, tog kanske lite längre tid för mig att ta mig ner men jag gjorde de.

Tolv timmar sov vi ringt innan klockan ringde igen

Det kändes roligt att stå på skidor igen. Speciellt nu när jag köpt egna fina pjäxor. Ville inte ha en skidresan som i jul när jag hälsade på min syster i Geilo. Självklart var resan till henne helt otroligt rolig men just skidåkningen var lite så där. Jag hade fått tag i pjäxor som inte sagt alls bra och jag kände inte att jag kunde njuta av backarna. Jag var mest frustrerad. Jag ville inte lägga varken tid eller pengar på en till resa som troligen skulle förstöras pga frustration och smärtor i fötter och ben. Nu var det ju faktiskt en skidsemester vi skulle på.

Upp tidigt på morgonen för att komma ut i backen för att spendera hela dagen i det snöiga vinterparadiset. Vi hade det största liftsystemet i värden att utforska. Otroligt häftigt. Det var inte många backar som vi körde mer en än gång. De tre dalarna Val Thorans, Meribel och Chersevel tog ganska precis en vecka att ta sig igenom.

Vi startade samma morgon vi kom fram. Klockan elva stod vi i skidkläder redo att ta första liften. Rummet hade vi inte fått än så vi fick byta om i bilen utanför hotellet. Detta var standard för familjen Wendt. Efter en dag och en natt i bil var det ändå en självklarhet att man inte skulle gå miste om en solig dag i backen. Jag var säker på att jag inte skulle klara av det. Har oroligt svårt att klara av dålig sömn och matvanor. Men jag kämpade på och klarande mig genom dagen och backarna med ett rus som jag senare förstod måste bero någon slags överlevnadsinstinkt eftersom jag direkt efter middagen på hotellrummet somnade bums. Tolv timmar sov vi tungt och drömlöst innan klockan ringde igen. Den var åtta på morgonen och vi skulle ut igen. Men vilken träningsvärk, kunde inte lyfta huvudet när jag vaknade. Nacke och hals var helt ömma. Armar, ben, lår, mage, rygg, alla muskler i kroppen värkte av gårdagens ovana träning.