Så för balans

Solen böjar titta fram, vinden ligger fortfarande på men man känner i luften att det är dags för en förändring. Våren brukar alltid vara min favorit tid på året. Det känns i alla fall så i början på varje år. Årets största högtid är över och vi längtar febrilt, genom hela Januari, Februari och Mars, efter tecken på vår och värme.

Påsken är en milstolpe på vägen till det gröna och varma tiden i vårt land och vid den tiden på året då påskharar och påskliljor sprider glädje för oss alla börjar det klia i mina fingrar. Jag känner ett behov att att hitta koncentration och balans i det gröna och det sköna. Jag börjar söka på fröer på nätet, köpa trädgårds tidningar och titta om mina favorit serier "Love your Garden" och "How to be a gardener" med Alan Titchmarsh". Om och om igen tittar, läser och njuter jag av spänningen av att jag snart kan få smutsa ner min händer i mörk fin jord. När jag väl sätter igång går det nästan för fort. Frön och jord får jag köp, men missar krukor... Vill inte vänta en dag till utan improviserar med vad jag kan hitta hemma.

Nu har jag inrett min fönster med burkar av jord som snart nog kommer bli gröna och göra min utsikt vid frukostbordet levande, spännande och rofylld. Att ha något så märkbart levande i ett rum gör en otrolig atmosfär.

Än så länge har jag i mitt fönster satt dill, tomat, pumpa, basilika och timjan. Snart kommer jag kunna inreda även min lilla trädgård med sprudlande gröna växter. Har nu påbörjat min egen balans.

Vi spelar med fantasi

En lång med väl spenderad dag vid matbordet. Dungeons and Dragons är ett rollspel där man skapar sin egen story, sitt egna sätt att lösa problem och upptäcka en oändlig värld som bara slutar då fantasin runnit ut. Ett otroligt sätt att sätta sin egen förmåga att använda sina drömmar på prov. Precis som en tom canvasduk får du med oljefärg och penslar som hjälpmedel måla upp en fartfylld spännande historia i ord och handling. Precis som när du färg ger en vit duk med grönt, gult, blått och orange, precis samma utmaning av fantasin får du genom denna sociala, skrattgivande och kreativa sätt att spela på. 

Min vän Adda har fått möjligheten att ge samma chans till en grupp barn. De har fått utveckla äventyr i skogar och berg. Bland svampar och troll har de fåt en upplevelse sm de älskar mer än något annat på förskolan där han jobbar. Och jag förstår dom. Deras fantasi har ännu inte blivit förstörd av skolans enformiga sätt att tänka. De njuter i fulla drag av att få utmana sin hjärna. Det finns inte mycket annat som uppmuntrar så till att tänka nytt och kreativt som i den världen, skolans värld. Ändå är det det vi söker på arbetsmarknaden idag. Vi behöver hela tiden förnya våra idéer, våra planer, vår marknadsföring, vår forskning, våra företag.

 Detta behöver vi göra för att komma framåt i utvecklingen. För att komma ikapp Kinas, Indiens och de andra så kallade ”u-ländernas” allt snabbare och effektivare tillväxt. Vad behöver vi för att utveckla våra idéer? Vi behöver kreativitet, vi behöver göra fel. Jag läste någon stans om ett citat från Thomas Alva Edison “I didn't fail, I found 2,000 ways how not to make a light bulb; I only need to find one way to make it work.” Om Edison hade varit uppväxt i en miljö där man endast belönades genom att göra rätt, göra rätt på prov, skriva rätt i uppsatser, göra rätt bedömningar, hade han varit lika motiverad att tillslut få rätt efter 1000 gånger av fel?

Med kreativitet, fantasi och misstag kommer vi komma mycket längre. Lägg till en nypa skratt, vänner och glädje så kommer vi komma längst.

Baka baka liten kaka

Idag ska jag baka en kaka, en banankaka! Har varut så sugen i flera veckor nu så nu bestämde jag mig. Ikväll blir det till att mosa banan och blanda med socker och mjöl. Wish me good luck!

Resan till det franska snöparadiset

24 timmar i bil var absolut värt det. Det franska Val Thorens är absolut underbara.

Vi lämnade Åsa vid 10.00 fredag morgon. Fem personer inpackade i en liten men snygg BMW. Med sin breda front, vita skinklädsel och högteknologiska musikspelare fans det dock inte mycket plats kvar att sitta på. Speciellt efter att tre män på minst 1.80 meter hade tagit sig in. Det kanske inte var så farligt men efter 24 timmar blir man lite trött i vilken bil som helst.

Jag var faktiskt otroligt imponerad av allt som ändå fick plats. Det märks att filmen Wendt inte var helt oerfarna när det gällde bil semester. De märktes på flera av deras rutiner. Inte mer än två timmar körde vare person. Kände mig ganska onyttig när jag var gång vi stannade för att byta bara satte mig på en ny passagerare plats. Mest imponerad var jag nog ändå av Oscars körning. Efter 21 timmars körning fick var det hans tur igen. Klockan var sju på morgonen och vi passerade genom en lite slingrig fransk bergsbygd.

Vad som följde var 3 timmar av snö och serpentin vägar längst spetsiga berg och djupa dalar. Alla var trötta efter en natt utan mycket sömn (jag sov absolut mest, och jag som inte kunde köra) men Oscar klarade de med skicklighet och respekt för vägar och snö. Något som ingen annan bil vi mötte gjorde, ingen med fransk registreringsskylt i alla fall. När gpsn visade att det skulle vara 31 min kvar körde vi förbi första av dalarna, Meribel. . Vi skulle ta oss till den övre delen av Meribel som hette Meribel Mottare. Vi hade slingrat oss upp genom byn och nått hotellet medan morgonsolen fortfarande sken starkt och klart.

Vädret gör backen

Vi hade tur med vädret. Första dagen.. Aldrig har det varit så tråkig väder i de tre dalarna enligt familjen Wendt. Totalt två dagar fick vi sol. Jag hade inte tänkt att det skulle vara ett så stort problem, och det kanske det inte var heller men det gjorde mig otroligt nervös och osäker i backen. Utan sol, tungt snöfall och med glasögon med många små repor jag fått låna av Oscar så blev sikten otroligt dålig.

Jag hade fått lärt mig att jag kunde ta mig ner för varje backe eftersom jag kunde svänga och bromsa. Om jag då skulle känna mig osäker kunde jag bara bromsa in. Jag visste hur man gjorde det och jag visste att det Oscar sa var sant. Med detta väder kände jag mig dock osäker hela tiden. Vilket gjorde att det inte kändes som jag åkte skidor utan att jag bromsade skidor. När det var som svårast kunde jag skugga Oscar med stora svängar. Det var skönt att ha honom där men jag ville inte vara en börda. Både Oscar och Filip har åkt skidor sedan barnsben. Jacob, deras pappa har åkt sedan tonåren. De tre killarna åkte bra och det var roligt att se dem åka i den djupt snöiga offpisten. Tidsvis var sikten bättre, det blev en otrolig skillnad och då vågade även jag följa efter.

Jag älskar utmaningen i backen. När jag ser vill säga. Visst ramlade jag en del, mycket mer när solen tittade fram och jag vågade åka på min yttersta gräns. Men då snön hela tiden föll var det alltid mjukt även om man landade med huvudet före. Vilket ofta hände. Och framför allt visste jag vart jag landade. Det var nog ovetskapen som gjorde mig osäker. Ramla visste jag ju att jag skulle göra.

Alperna var lite skillnad från svenska eller norska fjällen. Liftarna tog minst 15 minuter att åka och helst åkte vi flera liftar upp innan vi var på toppen av berget. Vägen ner var röda härliga branta backar. Jag och Inger-Marie höll oss mest mitt i dessa backar medan killarna kunde åka vid sidan av eller ta en svart parallelbsckr.

Så fort solen var framme stack jag dock med killarna, tog kanske lite längre tid för mig att ta mig ner men jag gjorde de.

Tolv timmar sov vi ringt innan klockan ringde igen

Det kändes roligt att stå på skidor igen. Speciellt nu när jag köpt egna fina pjäxor. Ville inte ha en skidresan som i jul när jag hälsade på min syster i Geilo. Självklart var resan till henne helt otroligt rolig men just skidåkningen var lite så där. Jag hade fått tag i pjäxor som inte sagt alls bra och jag kände inte att jag kunde njuta av backarna. Jag var mest frustrerad. Jag ville inte lägga varken tid eller pengar på en till resa som troligen skulle förstöras pga frustration och smärtor i fötter och ben. Nu var det ju faktiskt en skidsemester vi skulle på.

Upp tidigt på morgonen för att komma ut i backen för att spendera hela dagen i det snöiga vinterparadiset. Vi hade det största liftsystemet i värden att utforska. Otroligt häftigt. Det var inte många backar som vi körde mer en än gång. De tre dalarna Val Thorans, Meribel och Chersevel tog ganska precis en vecka att ta sig igenom.

Vi startade samma morgon vi kom fram. Klockan elva stod vi i skidkläder redo att ta första liften. Rummet hade vi inte fått än så vi fick byta om i bilen utanför hotellet. Detta var standard för familjen Wendt. Efter en dag och en natt i bil var det ändå en självklarhet att man inte skulle gå miste om en solig dag i backen. Jag var säker på att jag inte skulle klara av det. Har oroligt svårt att klara av dålig sömn och matvanor. Men jag kämpade på och klarande mig genom dagen och backarna med ett rus som jag senare förstod måste bero någon slags överlevnadsinstinkt eftersom jag direkt efter middagen på hotellrummet somnade bums. Tolv timmar sov vi tungt och drömlöst innan klockan ringde igen. Den var åtta på morgonen och vi skulle ut igen. Men vilken träningsvärk, kunde inte lyfta huvudet när jag vaknade. Nacke och hals var helt ömma. Armar, ben, lår, mage, rygg, alla muskler i kroppen värkte av gårdagens ovana träning.

Jag och mitt Nätverk

Det föregående året har varit otroligt händelserikt. Jag har aldrig utmanat mig själv på något liknande sätt. Började året i Bangkok Thailand. På en plats och i en situation som för mig kändes säker. På resande fot tillsammans med min familj. Man pratar mycket nu om att alla människor är flera personer i sig själv. Vid tolvslaget i ljusskenet av fyrverkerierna var jag två personer som jag trivs bäst i, känner mig mest bekväm i. A traveler and the oldest sister/daughter. Det är två personer som jag håller varmt om hjärtat och som jag hoppas på att jag alltid kommer att vara. Vid min hemkomst från Asien efter sex månaders resande visste jag att jag skulle bli kvar i Sverige ett tag. Mina två starkaste roller skulle bli lite svagare då resten av min familj skulle fortsätta resa och jag skulle stanna kvar hemma. Men under våren upptäckte jag två roller som jag kom att trivas otroligt mycket i. Ena rollen var som partner i ett kärleksfullt, utmanade och otroligt givande förhållande med Mr O Wendt. Genom den andra rollen har jag blivit del i ett team som lyfter, utmanar och stärker mig på ett sätt som jag aldrig trodde jag skulle hitta. Ett arbetsätt som jag inte visste fanns och som jag är otroligt tacksam för att jag har hittat.

Networkmarketing är mycket belönade sätt att arbeta på om man kan hitta ett företag med en stark ledning som har kapacitet och erfarenhet att utbilda och vägleda. Jag har hittat det företaget där jag vet att jag kan ta mig till toppen, där jag kan utvecklas och utmanas till större saker. En känd nätverkare Jim Rohn sa en gång att med rätt vägledning och rätt inställning kan man komma precis dit man vill.

Jag har hittat det företag som kommer att mig till toppen. Med ledning från den briljanta affärskvinna och produktutvecklaren Jeanette Brooks har företaget gjort förbluffande framgång i kanske den största lågkonjukturen vi har hittils sett.

Genom MXI Corp har jag fått möjligheten att arbeta med ett fantastiskt team som förespråkar en fantastisk produkt. Xocai hälsochoklad har jag inga som helst tvivel på. Jag har läst rapporter, undersökningar och diskuterat med läkare och kostvetare. Jag har sett effekter på både mig och min omgivning som jag faktiskt helt ärligt kan säga att jag inte vågade tro skulle ske när jag första gången fick höra om det.

Genom denna blog kommer jag inte diskutera eller försöka sälja produkten i sig för det finns mycket bättre information på andra stället, utan jag kommer vilja ta upp striden och networkmarketings utveckling, fördelar och funktion. Jag kommer försöka diskutera och lösa fördomar om ett ständigt växande sätt att arbeta på så att så många som möjligt får en ärlig chans att kunna förändra sin egen situation. Vare sig man skulle välja att arbeta med choklad eller med burkar så vill jag att man ska kunna få en chans att se en möjlighet med detta relativt nya och ständigt växande arbetssätt.

Jag trivs och är stolt över hur jag har vuxit och utvecklats i min roll som nätverkare. Jag har en vision om att ta mig till toppen med ett team av människor som är lika målmedvetan som mig. Det är därför jag vill skapa ett forum för människor att lära sig och upptäcka var MLM innebär och hitta vägar och sätt att ta sig vidare i sin egen utveckling.

 http://jagochmittnatverk.blogspot.se/