Mae Hong Song och de små bergsbyarna

Mae Hong Son är den största staden i distriktet men stor var den inte. Vi spenderade två nätter i denna sköna lugna bergsstad. Vi hyrde en guide och en bil över en dag tillsammans med en kanadensisk kvinna vid namn Hether och åkte för att se lite av omgivningen. 

Vår lilla minibuss stannade först vi en liten skogsstig. Medan vi gick stigen upp stannade vår guide flera gånger och visade oss olika växter och insekter som bergsbona använde till medicin och matlagning. Efter några minuter uppför började vi höra röster och ännu lite längre upp började vi se hus byggda i trä med löv till tak. 

Det var så otroligt häftigt att gå omkring där i den lilla byn och titta på människorna som arbetade och barnen som sprang omkring. Barnen höll sig på bara på avstånd men de tyckte att det var roligt med lite vita folk att titta på. Jag ville kunna komma lite närmare för att få lite fina foton men de var väldigt busiga. Jag började leka kurragömma med dem och efter nästan 20 min av skrattande och springande på huk i solskenet var jag otroligt trött. Barnen däremot såg lika pigga ut om inte mer än tidigare. Men de hade blivit lite mer bekväma av min närhet så jag fick tagit några bilder. 

Vi stannade också vid ett vattenfall som var otroligt vackert. Där kunde vi sitta en stund, mata fiskarna och njuta av vattnets starka kraft och dån.

Vägen var som överalt där uppe bland bergen, kringeligkrokig och vacker.

Nästa by vi fick se var lite större. Dom kallar den för den kinesiska byn, den låg precis vid den norr gränsen till Burma. Den var otroligt vacker med en sjö i mitten och bergen som låg som en skyddande mur runt staden. Gatorna gick upp och ner med träd och blommande buskar runt de vackra små husen. Vart man än tittade, i varenda buske och hörn såg man höns med sina kycklingar runt sig. Det är vad jag kallar frigående höns. 

Teblad på tork, väldigt kinesiskt.

På vår tur fick vi även åka till en bonde som använde sig av ”foodbank” metoden. Denna metod går ut på att bonden ska odla precis det han och hans familj behöver; ris, groddar, grönsaker och fisk och sedan sälja det som blev över. Den thailändska Kungen har gett denna iden till folket i norra Thailand för att de ska slippa försörja sig på att producera mat till opium odlarna i Burma. 

Vi fick stiga in i bondens lilla hus där vi blev bjudna på de med salt i (riktigt svårt att få ner men man fick ju vara artig). Vi satt där en stund och lyssnade på bonden medan guiden översatte. Otroligt häftigt att se hur de levde och kunna ställa lite frågor om deras liv. 

Sista stoppet blev vid ett spa med varma naturliga naturkällor. Väldigt mysigt ställe men vi fick tyvärr stressa lite eftersom det började bli mörkt. För att ändå få lite julkänsla skickade jag och Daniela iväg en rislykta upp i himmelen med en god jul hälsning till er alla där hemma. 

Det är svårt att få den känslan här. Den julkänslan. Känns inte riktigt som jag behöver den ens. Jul är den största höjdpunkten för många hemma i Sverige. Något att se fram emot i den mörka vintern. Men här, i en stressfrivärld av värme och solsken känns inte den känslan lika viktigt. Daniela saknar julen även här och hon lyser hela tiden upp när hon ser eller hör något som påminner om julen så min teori om den svenska mörka vintern stämmer kanske inte på alla.