Jag är här med min barndom

Min älskade barndomskompis Björn kom för några dagar sedan till vår lilla ö för att spendera sina sista dagar av sin Asienresa med oss. Det är så härligt att ha honom här men på samma gång känns det så otroligt overkligt. Han är en vän som så starkt påminner mig om min barndom, om Sverige, om jul och om midsommar. När jag pratar med honom känns det som att jag är hemma igen. Jag blir lika förvånad var gång vi har gått sida vid sida längst grusvägen som leder ner till stranden, pratar med honom och plötsligt insett att jag inte är i Sverige. Jag är i Thailand, på andra sidan jordklotet. Jag kan inte låta bli att le åt det komiska i att vi träffas här av alla ställen. Att vi promenerar och pratar som inget annorlunda existerar runt omkring oss. Allt är som vanligt igen. En ganska härlig trygghet finner jag i att gå sida vid sida med min barndom och känna att fast så mycket har förändrats så är jag fortfarande jag.