Underbar läsning

"Still the next morning dawned bright and fair again. There was an autumn-like mist white upon the ground and the air was chill, but soon the sun rose red in the East and the mists vanished, while the shadows were still long they were of again. "

Jag hittar de mest vackra kombinationen av ord jag läst på något språk i denna underbara bok. Helt stum blir jag.

Snö i backen

Jag trodde allt jag var bättre på skidor. Jag brukade i alla fall inte vara så osäker. Det brukade kännas skönt att åka. Jag vet ju att första dagen så ska man vara lite ringrostig men jag tyckte det låg något mer till de.

Innan jag reste tänkte jag att det var guld att ha några dagar i backen innan Oscar kom upp. Han har åkt skidor sedan han var ett litet trollunge till barn. Så han kan åka vill säga. Jag har endast åkt två gånger och jag var inte världsbäst då heller men ja hade i alla fall lite kondition. Lite styrka i benen. Lite mod.

Ute i backan igår var det tung snö som låg som en dimma över hela berget. Det kunde varit värre men på min första dag hade jag nog behövt lite bättre väder för att stärka mitt mod. Det gick men det var lite knackligt och stelt. Började med att jag inte fick på mig skidorna. Herre Gud vilken fustration. Där jag stod sparkande och svärande i snön skänkte jag en butter tanke till mitt nöje över att få åka några dagar själv. Gud så bra att få bli bekväm på skidorna innan jag åker med proffset till pojkvän, behöver inte skämma ut mig så mycket. Vilken idiotisk sak att tycka. Hade de inte varit mycket bättre om han kunde varit här och visat mig hur man gjorde. Vi är ett allt för stolt folk vi människor. Hellre stå och kämpa i 11 minuter med skidor som faktiskt hade en logisk spärr som man behövde ta av innan man kunde sätta på pjäxerna. Underbart att hitta den. Bara för att inse att jag måste ta av skidorna igen för att gå upp för en liten backe. Ja ja. Väl uppe för den så skulle det riktiga äventyret börja. Liften. Eller kanske vila sig lite först? Jo de e nog bra. Vilken pärs. Och klockan är bara 10.30. De här kommer bli en intressant dag. Liften gick bra. Lite pirrig allt. Kommer upp till en fin stor tavla med en karta på. Få se... Vart är jag? Aha! Okej, alternativen är tre röda backar eller en blå. Ja men vi börjar väll med den blå. Alltid när jag är lite nervös inför en sak som jag ska utföra så pratar jag lite förstött med mig själv. Funkar alltid. Ner för backen tog jag mig. Och nästa igen och nästa igen. Gick relativt smärtfritt och det var vackert med de stora snöflingarna men jag kunde inte låta bli att sakna Oscar. Hur kommer det sig att allt blir så mycket roligare med honom. Hade känns mycket mer säkert också. Vågade inte satsa fullt ut av rädsla att ramla. Inte för att jag är rädd för själva ramlingen men om jag skulle gjort det och inte kommit upp igen kunde de dröja er tag innan någon kanske hittade mig. Inte smockat i backen precis så här dagen före julafton och med snön som föll så vackert.

Nu sitter jag framför brasan på Dr Holms med te och pepparkaka som min kära syster. Hon började sju i morse och jag följde med upp för att göra henne sällskap. Det är ju julafton trots allt. Halv 10 öppnar liftarna så då ska jag pröva backarna igen. Ska allt gå bättre idag. Lite mod är nog det som behövs bara.

Dan före dagen

Ligger här och försöker sova. Kan inte fatta att de är lika dant varje år. Om 45 min slår klockan 12. Eller ja den slår ju inte eftersom vi lever i ett modernt samhälle, men det kommer fortfarande bli Julafton. Det känns som julen blir allt mindre traditionell. Min jul i alla fall. Vi hade sånna fasta traditioner på julen under hela min uppväxt.

Hela december var som en gammal bok man läst alltför många gånger. Man visste precis hur det skulle gå. Men just denna bok var min favorit. Det var alltid lika mycket som skulle göras och alltid gjorde vi de i sista minuten. Fast på varje minut under varje år. Det skulle göras julgodis, pepparkakor, lussekatter, städa och pynts. Som i de flesta familjer skulle jag tro. Pappa gjorde skinkan, vi hämtade och klädde granen. Mamma slog in klappar och gjorde tomteland långt in på natten. Vi barn gjorde vad vi gjorde vad vi kunde och njöt av varje minut. Varje sak hade sin tradition som vi format. Morgonen studsade vi upp. Sprang från sockan på sängkanten till mamma och syskon för att visa klappen (oftast nått fint pennset eller nått annat användbart kanske en ficklampa). Vidare till den ena vackert smyckade granen till den andra ( däremellan hoppade lite på far och mot. Vi fick en bok under en gran och en fin tomte under den andra. Så har de varit i alla år. När klapparna var öppnade kunde ju inte far och mor ligga och slöa längre. Sova får man göra när man är död. Som om inte julförberedelserna redan tagit kål på din. Men de ser inte små barn med ögon av och mun fyllda med glitter och skratt. Inte stora barn för den delen heller. Julen har alltid varit den samma. Traditioner har vi haft. Vi har alltid vetat hur julen skulle gå.

Men boken har liksom ganska abrupt tagit en annan väg de senaste två åren. Men jag tror de känns okej. Familjen, syskon och föräldrar har vi alltid varit, och det kommer vi alltid att ha. Våra traditioner och rutiner ligger så djupt inom mig att de aldrig kommer försvinna. Jag vet att de båda byggstenarna till en jul alltid kommer att finnas där. Och jag kan ta fram dom när jag vill. I framtiden vet jag att jag kommer kunna använda alla små knasiga traditioner och rutiner till en jul då jag får laga knäck och duka julbord till mamma pappa, syskon, barn och syskonbarn. Det kommer bli magiskt. Julbord och traditioner med inslag från en annan serie av böcker hoppas jag också. Traditioner som till exempel grädde på julskinkan.

Även om jag ser fram emot att få uppleva vår traditionella jul igen, för de vet jag att jag kommet få, så kan jag inte låta bli att stormnjuta av de vi har nu. Min mamma pappa och bror är på väg till Laos, är det inte hur häftigt som helst? Det är en resa som de aldrig kommer glömma. Ett äventyr som för alltid kommer stå ut bland julböckerna. Jag är på ett litet äventyr jag själv. En jul i de norska bergen. Hur låter inte de? Snö, juleljus, slädar, skidor och öppen eld. Men bäst av allt, jag får fira den tillsammans med min syster.

Nu är det julafton om exakt 12 min. Helst vill jag somna innan dess. Tänk att det är lika spännande varje år, vart jag än är. Mitt alarm är ställt på 05.20. Ela ska upp och jobba i morgon bitti. Sju börjat hon men jag hade tänkt vi skulle ha julete och två julklappar under den lilla lilla julgran min syster har hittat (en i plast som man stoppar in i datorn för att gå ström till ljus, det är moderna tider vi lever i). Två små runda och två hårda fyrkantiga ska lugga där och vänta på oss. Gud så mysigt. En minut kvar..

Juleljus

Har en mysmorgon på jobbet med te, mackor och ett härligt vitt vinterlandaskap till de. En choklad bit får de la bli efter det också ;)