Den åttonde Januari 2012

Kväll. Mörkt och jag kör min vän hem från en middag med vänner från skolan. Jag kör längst en trafikerad väg upplyst av fordonen som kör längst den och ljuset från några restauranger och butiker. Jag tänker inte på trafiken utan letar efter namnet på hotellet där min vän bor. Jag känner plötsligt hur något känns fel. Tiden börjar från och med nu röra sig långsamt. Jag tror mig minnas hur jag ser tuktuken som kör på andra sidan vägen snabbt svänger farligt nära på vår sida och mopeden som kör precis framför mig. Jag förstår nästan vad som kommer att hända. Jag släpper gasen, svänger och trycker in bromsen samtidigt som jag ser dem kollidera. Det känns som jag först stannar och sedan ser hur moppen och tuktuken flyger åt olika håll.

Det kändes som att allt hände i slowmotion och jag kan bara minnas en sak i taget. Ett ögonblick i taget. Jag ser hur moppen vurpar och flyger i delar. Jag tror mig minnas att jag använde just de orden i mitt huvud när jag såg det hända. Men det var även de orden jag använde för de två människorna jag såg flyga framstupa. Jag har även bilder av hur tuktuken fortsätter att rulla med vad ser ut som en stor docka som rullar runt med den och det känns som den gör det i en evighet. Slutligen landar den stora dockan under fordonet och den har stannat. Jag kan inte få ihop händelseförloppet i mitt huvud men det känns som jag därefter minns att jag ser ryggen på min vän som är på väg mot de två människorna som ligger bara några meter bort vid den kvaddade moppen.

Jag vet att jag borde göra något. Jag har en känsla av att det finns något jag kan göra. Jag kommer inte ihåg att jag går av min moppe eller att jag tar upp mobilen men jag borde ha gjort det nästan samtidigt. Nästa bild jag minns står jag med mobilen mot örat och tittar ner mot de två människorna som ligger där i blod. Jag reflekterar över att tjejen rör på sig. Jämrar. Jag minns inte vem jag ringer i det ögonblicket men jag vet att jag försöker få tag i sjukhuset, utan resultat. Jag står där en sekund hållandes i mobilen och tittar på killen som ligger en bit bort. Han hade åkt utan hjälm och nu ligger han där med ansiktet mot marken. Armarna ligger lealöst längst sidorna på honom. Han har inte ens hunnit sträcka ut dom för att ta emot sig. Jag minns att jag tänker ”fan, han är död”. Jag vänder bort mitt huvud.

Det har snabbt samlats mycket folk nu, en del kan ha stått där från början. Någonstans i röran av minnen ser jag hur någon på andra sidan vägen lyfter undan tuktuken för att få tag i föraren. Jag fortsätter frustrerat leta efter numret till sjukhuset som jag vet att jag för några veckor sedan skrev ner på min mobil. Jag hör tjejen jämra av smärta. Jag har en bild av att någon reser på moppen och jag minns att jag tänkte att det var väl inte viktigt men att jag sedan tänkte att det behövde ju också göras.

Vid det här laget hade en apotekare eller sjuksköterska av något slag anlänt. Det kan inte ha gått mer än en halv minut men jag är inte säker. Jag hör någon säga något till killen med huvudet i marken. ”Ligg bara stilla” hör jag. Jag vänder mig om och ser på nytt genom folkmängden blodet som en vacker spegel som reflekterade den klara månen. Jag tittar bort igen, nu med tydligt skakande ben. Jag försöker ringa någon som kan ha numret till sjukhuset men samtidigt ser jag mig om och inser hur stor folksamlingen har blivit och jag lägger ner mobilen i väskan igen. Istället börjar jag gå fram och tillbaka utanför gruppen av människor.

Jag försöker samla mig men tankarna börjar nu snurra i mitt huvud. Vad var det som hade hänt? Jag ser kollisionen framför mig gång på gång. Vad hade hänt om jag körde lite snabbare? Vad hade hänt om jag inte hunnit reagera, inte hunnit väja undan? Om jag hade fortsatt rakt in i högen av moped delar och människor. Och vad hade hänt med min vän? Hade han legat precis som jag såg killen ligga. Med armarna längst sidorna. Jag kände att jag behövde komma bort därifrån. 

Ambulanserna har nu anlänt och jag vet att det inte finns något jag kan göra. Jag knackar min vän på axeln och han vänder sig om. Just som jag berättar att jag tänker ta min moped hem brister det för mig. Min ben skakar mer och mer och min vän hjälper mig till en stol i närheten. Jag försöker på nytt samla mig medan han går för att hämta lite vatten åt mig. Vi sitter tysta ett tag och lyssnar på ljuden från människorna som står och runt omkring och tittar och visselpipan från polismannen som kommit till platsen och som nu börjar få i ordning på trafiken igen. Blandat med det hör vi skriken från flickan. Jag sitter med ryggen mot platsen men jag antar att de nu försöker undersöka henne för att sedan ta henne till ambulansen. Jag kan inte minnas att jag hörde något ljud från killen.

Plötsligt bryter jag vår gemensamma tystnad med mina funderingar; Varför vet jag inte vad man borde göra i sådana här situationer? Och vad i all världen gjorde tuktuken på andra sidan vägen? Jag tittar alltid efter hundar och gångtrafikanter som skulle kunna finnas längst vägen när jag kör men aldrig skulle jag ha tittat efter om tuktuken hållit sig på sin sida va vägen. Jag hade sagt det för mig själv precis när vi kört upp på stora vägen; tänk nu på att det är mörk och du har en vän med dig. Vad hade hänt om jag körde själv? Jag hade kört mycket fortare. Det är jag säker på.

Min vän sitter och nickar till mina funderingar. Han är på något sätt så självklart lugnande utan att behöva säga ett ord. Jag inser att jag inte kan köra hem själv. Jag hör mer skrik från flickan och jag börjar må illa. Jag kan inte köra hem. Jag kan nog aldrig mer köra. Jag ringer pappa. Han är inte hemma så jag får vänta fem minuter säger min bror. Jag väntar och mår allt mer illa. Bilderna av kollisionen vill inte släppa mina ögon. Skriken blir allt högre. Jag måste härifrån.

Min vän följer mig utan att lyssna på mitt enda tafatta försök att säga att jag mår helt fint. Efter en stund av promenerande ser vi tre ambulanser köra förbi oss. Pappa kommer strax där efter och hämtar mig. Jag tackar lite svagt min vän för hjälpen men när jag sitter i vår tuktuk och kramar den hårt med mina båda händer inser jag att jag inte en enda gång frågade honom hur han mådde.

Jag kommer hem, tar en dusch och känner att det enda jag vill är att sova. Men det går inte. Jag vänder och vrider på mig. Jag behöver veta vad som hände med dem alla. Jag kan inte bara ligga här. Jag behöver göra något istället för att gå igenom det om och om igen i mitt huvud.

Jag behöver skriva. Skriva för att få ordning på bilderna och känslorna. Regnet börjar nu falla på vårt tak. Jag hoppas de tvättar bort blodet från gatan. Jag finner mig för första gången på mycket länge att be. Be för människorna som var inblandade. Jag vet inte till vem eller vad jag ber till men jag känner mig trygg på nått sätt. Så trygg som jag kan känna mig i detta nu.